om en trött dag och om en lillebror som fyller år.

jag känner inte igen mig själv. min kropp är konstig. har hemskt ont i huvudet. jag sover i många fler timmar än jag borde. är trött hela dagarna, men inte så jag behöver ligga i sängen. och det är visst redan kallt i min lägenhet. det borde inte vara så. och idag blir min fina fantastiska lillebror 17 år. han är en av de människorna jag älskar allra mest. så nu skall jag dricka upp mitt kaffe. försöka andas djupt, för jag tror någonstans att tröttheten och huvudvärken beror på stress. sedan skall jag ta med mig harry potter boken och ta bussen till familjen. sitta under filtar och äta kaka med mina fina. och bror skall få paket som jag vet att han kommer gilla. jag är ofantligt trött, men samtidigt så glad över det vackra jag faktiskt har.


.

om lycka och sorg & om fisksoppa med saffran.

måndagen var tung. tränade bort tristessen och låg i soffan och gillade livet på kvällen. sov oroligt och drömmarna gjorde mig sömnlös. nu är jag trött men glad och det är ändå fint. skall träffa mamma på lunch och skall köpa mig något fint efter det. sedan skall jag ringa mormor och sjunga grattis. och jag tänker på alla dem som gör precis så som de vill. flyttar dit de vill. vågar resa själva. vågar stå utan trygghet för en stund. vågar säga ifrån när någon pratar med hårda ord om genus eller etisk bakgrund. jag hoppas jag är sådan. jag gillar sådana människor. till kvällen skall jag läsa harry potter, laga fisksoppa och få nattbesök av den vackra. och jag nyper mina armar, mina lår (för där gör det mest ont) för att inse hur livet kan vända. och jag vill att alla som känner trygghet och glädje i magen verkligen inser hur lyckliga de är. och inte fortsätter tjata på om sin partner ställer skorna på "fel" plats eller inte vågar göra något de själva verkligen vill. jag vill att vi tillåter oss alla vara lyckliga och sorgsna, för i mitt liv finns detta närvarande hela tiden. jag har aldrig varit mer mänsklig än nu. och det känns nästan magiskt ibland.


.

om en lördag.

hade en magisk kväll igår. jag och mina kloka vän skrattade mest hela kvällen. vi drack öl på en fest med fina människor vi och valde glad musik att dansa till. blev hämtad av fina killen med bilen i natten. trött och ovanligt snurrig. sov länge och fick en lång frukost i soffan. vi gick på stan och jag kände hur glädjen över att gå bredvid honom spred sig i kroppen. han gör mig lycklig och men ändå rädd. fast egentligen är det ju inte honom som gör mig rädd, utan mig och mina egna bekymmer. kom hem och jag skall snart äta en kladdkaka. tog mig igenom en ångestklump i magen när ensamheten kom över mig. men nu är det kväll och vackert här. fint så.


.

om när jag gråter men hittar andningen efter en kvart.

så kom jag hem till min egna lägenhet som var tom och mörk. jag blir bortskämd av kramar och promenader. jag blir bjuden på mat som smakar fantastiskt och vin som är så gott. och jag sover länge i hans säng efter att han gått till jobbet. tar båten hem. är trött överallt. och när jag sjunker ner på golvet hemma och gråter högt vet jag egentligen om att det skulle hända hela morgonen. men jag vill inte lyssna på kroppen. fast jag tror att om jag skulle lyssnat hade tårarna blivit färre. och jag vill inte veta varför jag gråter för det gör så ont att våga igen. jag måste ta en dusch för att inte grannarna skall undra varför någon gråter. och en kvart senare är allt över. precis som vanligt. men jag funderar lite bättre nu än innan tårarna. jag åt en god macka. sökte ett jobb jag vill ha. ringde en vän som skall ta med mig på ikea. hon är fin för hon fattar allt, fast att jag inte behöver förklara.


.

om ett fint samtal och kaffe vid havet.

och han ringer mig på kvällen från sin hemtelefon. frågar om jag vill komma på middag hos honom. och jag hör hur han ler genom telefonen. sedan lägger jag mig tidigt och sover i 11 timmar och tänker att nu borde jag tagit igen helgens förlorade sömn. jag äter långsamt frukost och ser dimman försvinna från staden. och utsikten gör mig levande. och jag bestämmer mig för att andas en stund. så snart skall jag göra kaffe i min termos och ta vagnen ut till havet. det är semester för mig men regnet regnar och jag är så lycklig att jag får lite tid för mig själv.

vad skulle ni göra om ni hade tid över?

.

om kantareller och bröllop.

ibland är tiden alldeles stilla. och ibland snurrar livet så fort så fort. och vi hittar inga kantareller när vi letar i skogen. så då sätter vi oss på en sten. pratar och jag märker att han är som mig. men ibland inte alls som mig. han kan saker jag inte visste något om. och jag kan berätta om min värld och han lyssnar länge och frågar om mig och mina nära. och vissa ögonblick känner jag honom helt och andra ögonblick inte alls. och i skogen hittar jag en stig. och det var längesedan jag lekte i skogen. och när jag vänder mig om ser jag honom där långt bort. han går mot mig med steg som säger att henne vill jag krama. han ler och håller om mig. och vi kysser varandra i en tid där inga sekunder existerar, bara minuter & bara långa stunder. och vi sätter oss ner, för jag blir knäsvag. och vi åker till affären och köper kantareller. vi äter kantarellmackor i soffan. jag tittar i hans ögon. och hans rufsiga hår är vackrare än någonsin. och jag andas i magen. och tänker och undrar: hur gick detta till. och någonstans känner jag mig värd det, och någon annanstans känns det lustig hur världen kan vända så fort. men just nu sker mest vackra vändningar i livet omkring mig. kärlek & bröllop, vänner & fina ord. människor som vågar. jag lever i det. och det vackert att leva i dessa stunder.


.

om att det inte finns vackrare dagar än dessa.

att få sova på eftermiddagen när tröttheten är total. vakna av vinden. träffa glada vännen. dricka gott vin i en skön soffa på stan. titta på folk. prata med någon med hjärtat på rätta stället. sedan kommer pojkvännen (första gången jag använt det ordet om honom) och gör mig pirrig och glad i magen. han, jag och vännen pratar och allt känns som kärlek. vi lyssnar på konsert och solen går ner. jag viskar och frågar om jag får sova hos honom och vi åker hem och äter choklad i hans soffa. somnar snabbt och vaknar pigga ihop. åker hem till min egna lägenhet. väntar på fint besök. promenerar med fina vännen. köper surdegsbröd och äter underbar lunch. och vi pratar och tiden går. och jag vill alltid ha henne i mitt liv. och jag är så glad för mina fina människor jag har i mitt liv. det finns så mycket sorg och glädje i livet. och sorgen betyder inte sorg för evigt. det är nog det största jag lärt mig. och sorgen kan leva trots att glädjen är större. för så är det nog att leva. det verkar så i alla fall. jag är så levande igen och jag är så glad över att jag har mig själv, för jag är så viktig i mitt liv. och för att jag väljer människor som får mig att må bra.

vill krama er alla som skriver så fint till mig.



.

om han som är en vinnare.

och jag letar bland stenarna på stranden. för ibland går han dit och tänker tankar som stannar hela natten. men han är inte där. jag vill att han ligger här nu på gräset framför mig. inget större än så. vill bara få se hans ögonen en gång till. och jag vill inte ha han mer än just denna stunden. men han finns inte mer. och det är en sorg. att inte längre älska någon jag älskat så länge. trodde nog vi skulle vara vi sådär alltid alltid kära. och nu när det livet är förbi står jag tom, fast glad och utan hans bevarade ångest i min kropp. utan att krampaktigt behöva hålla hans hand för att inte tappa bort honom. och jag vill inte tappa bort honom. vill bara ha han här. talandes till mig. om livet och om molnen och allt det som vi gjorde ihop. det enkla och det svåra orden han talar till mig. och vänskapen är kvar men inte längre i samma högkoncentrerade dos. kanske är det bra. men mer sorg än vår kunde jag aldrig föreställa mig. framtiden och minnen från alla platser som är våra gör både mig lycklig och så ont. men han är en vinnare. och vi vet det. och jag vill aldrig att han försvinner bort igen. för han har redan gått sin väg. och aldrig vill jag känna mig så utelämnade igen. men kanske är det just så det känns när kärlek sakta sjunker bort. och tillslut tar tårarna slut, tillslut finns sorgen enbart som ett minne och inte ett ständigt återkommande mantra om kvällarna. vi är ännu vi. men jag är lika lycklig nu som innan vi bestämde den dagen för månaders sen att sluta älska. och trots många nätter i hans säng efter beslutet visste vi att det skulle sluta, och långsamt och smärtsamt lärde vi oss att andas ihop som vänner gör. aldrig vill jag vara utan honom. och hans stora ord. och hans mod. för han är fortfarande den största och mest fantastiska människa jag vet.


.

en vän och hennes sorg.

hon säger att allt är sagt. ändå ser jag att hon inte ens nämnt det hon önskar hon vågade säga. för varför skall det vara så svårt de dagarna. när ensamheten är större än vänskapen och telefonen ekar tomt. hon väljer tystnaden trots att den sårar henne så. hon väljer att gå in i sorgen totalt utan att ha någon kraft alls att bemöta den. för hur gör man när familjen inte finns kvar och livet ramlar bakom ryggen. det går så snabbt men ändå lyckas hon stå kvar på sina ostadiga ben. och jag önskar det fanns ett enda sätt som gjorde att jag kunde minska hennes tårar i natten.


.